varpans

Jag får påminna mig att andas...
Att ta en stund i taget..

Att plåga mig igenom ännu en dag..

Ska det aldrig sluta??

Plågan att se dem gulla med varandra
öppet på FB?

Plågan att höra när han pratar med henne i
telefon när han är här?

Plågan att försöka trösta sorgsna, arga
och ta alla funderingar som kommer från
både stora och små barn?

Plågan att se "vänner" gratulera till
förhållandet?
Plågan att veta att han inte kommer hem något mer....

Går det aldrig över?

---logiskt---

jo jag vet att det går över, men

när? hur?

trött på att

 vara den som tar ansvar,
vara den som försöker  var snäll,
vara den som hela tiden ska tänka på
barnen...
När ska hans ansvar att tänka på barnen
ta vid?

bitter?

nej...

bara ledsen och sårad

och förtvivlad..

Andas...

jag måste bara komma ihåg att andas...

Hela jag, hela mitt liv...

ALLT!

Vem gav er rätten att tugga och

spotta ut resterna på mig??

Mitt liv har fallit i bitar ...

min man har lämnat mig ...

Inga känslor kvar,

var första budet...

Andra budet -

Jag har känslor för en annan, men

hon vet inget.

Tredje budet -

Vi har chattat, pratat och fått

känslor för varandra--

I tre veckor!!!

på två veckor har mitt liv rasat-

han flyttar i morgon, och

idag är han på resa med den nya.

Oj, jag glömde...

det är en gemensam vän - inte

nära, men en jag litade på.

Hela jag är i bitar - kan inte ens bli arg,

utan bara sårad ,ledsen, sviken o besviken.

Nästan 22 år tillsammans, upp och nergångar..

En tuff höst med lite tid för varandra,

men att bara ge upp?

Jag är  trasig...

och vet inte hur jag ska bli hel igen...

bildbevis på julpynt...

Jag förstår ABSOLUT

inte hur jag som avskyr julen,

har fått en son (nr 4)som

älskar att pynta..

Jag brukar se till att jobba hela helgen

runt första advent, men

av någon orsak är jag ledig i helgen...

Min son har då bestämt att vi ska

upp med allt trams...

bara att börja då...

Annars lär jag nog

bli anmäld till tomten -

tror ni inte??

bild så småningom

Jag har börjat sticka en långtröja åt mig

själv...

Ett garn som är så mjukt och rött/svart-

Sen konstaterade jag snabbt att jag

har för lite garn för att av sluta  -

Hoppsan...

Jag MÅSTE ju bara

köpa lite grann!!

De hade ju lite rea, så

lite annat garn slank med.

Meeen jag var ju tvungen!!!

( eller hur???)

Måste försöka att ta mig framåt,

en dag i taget,
en sak i taget.

Försöker att ta tag i

mig själv och i mitt liv.

Genom att organisera och skriva listor.

Tack och lov för stickningen -

mycket får utlopp där...

Samtidigt som jag

VET

att mina nära och kära inte menar

något illa med det

de gör( eller inte gör snarast)

Jag vet att de älskar mig, och

jag älskar dem minst lika mycket.

Sätten att visa det

är dock lite olika...

Jag mår inte bra alls just nu.
Har svårt att sova just nu -  tankar som
far i huvudet..

Studierna går så där-  men jag har svårt att
komma i gång,vilket gör att jag kommer efter och

 blir stressad.

Hemarbetet hamnar på efterkälke - som också det gör att

jag blir stressad.

Börjar känna igen tecknen på då jag gick in i väggen för 5 år sedan,

men jag kan inte ta mig ur karusellen.

Maken lovar att stötta i studierna och backa med
allt sitt -  men vad händer??

Han tar på sig mer, och förstår inte vad jag menar

när jag tar upp det..

"Jag gör väl det som jag brukar"..

just det...

Du skulle

TA ETT STEG FRAMÅT

hemma,

 och

ETT STEG BAKÅT

när det gällde dig själv...

Vi träffas inte heller så ofta.

Går om varandra väldigt mycket.

DETär inte något vi gillar någon

av oss...

Men det är än träning, mach, aktiviteter med

jobbet osv....

Lägg på helgjobb då också - för oss båda..

Hur ska man hinna andas?

jo..

Andas gör jag på jobbet....

.. som sagt..

Jag mår inte så bra nu...

min nya bok...